”Vi som jobbar här är levande bevis på att det går att bli fri från ett missbruk”

Ove är en av nio anställda med erfarenheter av egna drogproblem.
– Vi vet hur det är. Vi kan alltihop.
Ove träffar många av de människor som kommer hit och han känner igen sig. Hur allting egentligen var svart och hopplöst, men hur många en dag ändå förmår ändra på livet. Han minns det så väl, den där tidiga oktobermorgonen på ett folktomt och öde torg i Nyköping.
– Klockan var inte mer än fem. Där satt jag och väntade på bussen som skulle dröja minst ett par timmar.

Det hade varit fest igen, han kände sig fullständig eländig och såg ingen glädje med livet.

– Det här går inte längre, spriten blir min död, jag kan ju lika gärna ställa mig framför tåget om jag ska hålla på så här, tänkte jag. Plötsligt blev allt så tydligt.
– Jag såg på mig själv och mitt liv, jag blev som klarvaken. Jag hade ingen annan väg än rakt ned i backen, om jag inte skärpte mig.


Den då 13-årige sonens ord bara några veckor tidigare har också bränt sig fast i minnet.

– Jag vill inte bo med dig längre, sa han.
Lite senare blev Ove också vräkt från lägenheten. Familj, barn och bostad, allt var förlorat.
– Jag var tydligen tvungen att hamna på det yttersta, först då såg jag vansinnet.
Det fanns en chans att vända om. Han tog den. Och han vill ge fler chansen.
– Jag använder mig själv och min historia i behandlingen.
– Jag behöver precis inte lägga till något… Sanningen räcker mer än väl.


Ytterligare åtta personer i personalen har en liknande bakgrund som Ove.
Sex av dem jobbar i premiärbehandlingen och tre i den förlängda vården, alla med ungefär samma bakgrund som missbrukare.
– Här spelar det ingen roll om man har en utbildning, viktigast är att man har varit med om något liknande som de som kommer hit.
– Vi kan prata med dem om att vara vilsen på ett helt annat sätt, det verkliga. Det är aldrig för sent, är något som upprepas hur många gånger som helst.
– Klart att det inte är.
– Jag har en kille. Honom har jag väl pratat med 24-25 gånger. Han vill skärpa sig, han ska skärpa sig, men så händer något och det blir fel igen.
– Okay, tänker jag, det är bara att börja om.


Ove föreläser ofta, han träffar åtskilliga och pratar och lyssnar, precis som kollegorna på Vårnäs.
– Det kommer ungefär 300 personer under ett år till Vårnäs. Dessutom pratar vi med alla som ringer med olika frågor.
– Vi uppmanar dem att återkomma när de känner sig beredda. Då vill vi försöka. Via självhjälpsgrupper och andra möten försöker personalen bli ett stöd som ska finnas där när inte vägen är så spikrak.
– Var och en är unik, det finns inte två människor och historier som är identiska. Vad som passar den ene kan vara totalt fel för den andre.


Ove framhåller tolvstegsprogrammet. Han om någon känner till fördelarna, han har ju själv gått igenom samma behandling.
– Jag och andra, det är lika för alla, vi måste erkänna problemet. Länge har vi vant oss att skylla på annat, andra människor, socialförvaltningen, och gud vet vad vi hittar på.
– Den där självförnekelsen är förgörande.
– Personen äger sitt eget problem och är ansvarig för det, så är det bara.

Han betonar personalens viktigast uppgift, den att väcka hopp.

– En del går det att få hål på i gruppsamtal, för andra blir det lättare i enskilda samtal. Men oftast jobbar vi i grupper där människor påverkar varandra.
Han återkommer till den där parkbänken och torget.
– Jo, det är lätt att säga vissa saker, att lova. Sen finns den där verkligheten. 1995-96 var åren då han skulle bryta sig loss ur beroendet.
– Jag gick igenom tolv-stegsprogrammet och jag förstod att det fanns en väg tillbaka. Men det var inte problemfritt. Jag var säkert ute tio gånger och klantade till det ideligen innan jag kom tillbaka.

Men sakta tog de positiva delarna överhanden.

– Jag blev klar här 1996 och jag förstod att det behövdes en utbildning.

Året därpå läste han in gymnasiet via tre år på Åsa folkhögskola

– Det var när jag pluggade där som jag sprang ihop med dåvarande progamledaren på Vårnäs och han frågade om jag inte ville börja jobba med dem. Han tyckte att jag var lämplig och på det viset blev jag ny programledare.

I takt med framstegen växte Oves självförtroende och efter att ha jobbat i två år tog han delvis tjänstledigt för att utbilda sig ytterligare på högskola under tre år. Han säger det inte rakt ut, men tycks vara på väg emellanåt, dvs kunde han i det bedrövliga skicket han befann sig, då kan åtskilliga.

– Kan vi bara komma till den stund när personen får den här upplevelsen, att han eller hon märker skillnad och ser förbättringen, då är mycket vunnet.
Ove ser som sin främsta uppgift att lyssna.
– Att bara finnas där som medmänniska. Vi själva är levande exempel på att det går.